Jag har äntligen fått tummen ur och börjat skriva (blogga). Efter mycket vånda och prestationsångest har tanten förstått att det inte krävs några litterära mästerverk eller bestsellerprestationer för att skriva  om sitt vardagliga liv å leverne. Bloggare skriver ju om allt och ingenting.

Somliga berättar om möbelemanget som gick hädan av en brakskit, medan andra bloggar om bebisar som kräks eller  kravmärkta menskoppar som fastnar i musen (hur kul som helst).  Mode och skönhet är ett annat vanligt  (fast-ut-tjatat)ämne. Riksblondninen Rosings blogg verkar ju också förgylla en å annan slemtorsks vardag, samtidigt som hon anser att lilla dottern, som är i de yngre tonåren, är tillräckligt mogen å redig för att förstå att det som skrivs om lilla mamsingen e goja å inget att bry sig om.  Hade önskat att mina döttrar var så där brådmogna när deras mamma växte upp. Tänk att klara av att ha en mamma som knullar runt i TV på bästa sändningstid-en mamma som pudrat näsan offentligt och planerar att gifta sig med en kamel. Himla duktig tjej hon har den där Rosing. Mina barn hade aldrig klarat av allt det som denna tös förväntas fixa.

 Relativt ung mamma å en å annan fotbollsfru är de som verkar ha hjärna, hjärta och hjumor å framför allt inga anabola superduperfenomenala barn.